Ibland brukar jag gå tillbaka i min blogg & läsa mina tidgare inlägg som jag skrivit. Det häftigaste är när man inser att man skrivit om något som man aldrig trodde man skulle klara av och som jag nu vet att jag tagit mig igenom! Eller att man skrivit något som sen aldrig blev som det var tänkt, utan tog en helt annan vändning.

Hösten 2009 skrev jag om problemet med klackskor, jag skulle bli så lång & jag mådde så dåligt över det här minns jag. Ville så gärna ha lika fina skor som alla andra, men jag valde att gå i ballerinaskor eller converse för att slippa se ut som en jätte. Idag har jag flera par klackskor, även dom som är 10cm, vilket innebär att jag blir 193cm lång! Men det är ju så himla snyggt, och vad gör det att jag syns lite mer än alla andra när jag går utomhus? ;) Trots att folk säkert tycker det är en löjlig sak att tänka på, så känner jag mig ändå stolt över att jag äntligen kom över komplexet över min längd.

 

Våren 2011 skrev jag om att jag aldrig skulle flytta hemifrån förrän det var dags att plugga. Men se på tusan, idag står jag här med nyckeln till min första lägenhet & jag har ännu inga tankar på att plugga förrän om några år!

 

Sommaren 2011 skrev jag om att detta skulle bli mitt sista år innan jag började plugga. Men jag har verkligen insett att även om folk tjatar om att det är viktigt med att sätta igång med en utbildning, så finns det ingen ålder för när man ska börja med det! Vad spelar det egentligen för roll? Jag har ett helt liv framför mig & just nu känner jag mig så himla fri till att göra precis vad jag vill & det är så härligt! Min tid i skolbänken kommer också komma en dag, när jag är redo & inte för att andra säger det.

 

Sommaren 2011 skrev jag kort om vad man skulle göra om man inte hade någon rädsla. Rädsla för något är egentligen bara en känsla som går att vänja sig av vid. Det är det mitt år har bestått av hitills, att gå emot mina rädslor. Jag har bland annat hållt i en orm trots min fobi för det. Jag har även hoppat ut ur ett flygplan trots att jag vanligtvis inte ens kan stå vid vår balkongkant utan att känna obehag. Jag tänker absolut inte sluta här, man blir starkare för varje gång man utmanar sig själv!

 

Nu blev detta ett väldigt långt inlägg, men kände att jag ville skriva av mig lite. Hursom, jag bara älskar det liv jag lever just nu!