Kanske vore bäst att börja från början här. Jag - Cecilia Linnea Eleonor Dahlfors föddes den 5 januari 1991, försenad en vecka, skulle alltså egentligen varit 90a, hur skulle mitt liv sett ut då? Skitsamma. Som liten var jag ganska så blyg & lugn av mig. Älskade att leka med alla mina tusen leksaker och kunde liksom hamna i en helt annan värld under mina lekstunder. Minns även att jag var den enda i min ålder (som jag kände) som hade fisk och potatis som favoriträtt.


för er som inte visste så hade jag glasögon som liten, men synfelet växte bort!

På lågstadiet & mellanstadiet hade jag ganska så lätt för mig i skolan, tyckte det var skoj så allt flöt liksom på. Mitt största problem var nog att jag aldrig kunde säga nej, var fortfarande den där blyga tjejen, så jag gjorde som alla andra sa även om jag kände att det inte var rätt.
Under den här tiden separerade även mina föräldrar och det har resulterat i att jag hade två hem som jag pendlade emellan. Jag tror att detta har gjort mig något starkare, fått mig att våga mer och mer för varje dag som går. Men att vara blyg och en aning feg sitter fortfarande i till en viss del.
Började spela basket också, men sen det blev mer o mer i skolan så tröttnade jag och för två år sedan la jag av helt och har inte rört på arslet sedan dess.



Jag gick på södra skolan och under min högstadietid var jag väldigt förvirrad och visste nog inte riktigt vilket ben jag skulle stå på. Smink, killar, olika val, vänner, utseendet och allt vad det handlade om, självförtroende var = noll.
Började tycka skolan blev svårare vilket gjorde att jag lät det bli lite som det blev - jag är en person som gärna ger upp när det blir motstånd.
Jag var dessutom en rikigt fjortis under de tidiga tonåren, haha!








Gymnasietiden, det var kanske här jag började mogna! Hamnade av en slump inne på IT under öppet hus kvällen. Och det verkade intressant så det fick bli mitt första val. Trots att jag redan då kände att jag ville jobba med människor och kanske skulle valt omvårdnad, men det är lätt att vara efterklok.
Tre tuffa år på linden, med många erfarenheter rikare.





Ja, nudå? Jag vill fortfarande jobba med människor på någe vis, så trots min blodrädsla ska jag försöka söka in på sjuksköterskeprogrammet om något år.
Enda sedan måndagen efter studenten har jag jobbat på posten som timvikare, både som lantbrevbärare & i kassan. När jag inte jobbar försöker jag få tiden att räcka till åt kompisar, familjen och min underbara pojkvän. Jag är rätt trist, för jag har inga speciella intressen mer än att umgås med mina nära & kära eller kanske typ shoppa.

Som person är jag oftast glad och ganska så sprallig av mig. Jag är verkligen en blandning av både blyg och framåt, feg och modig! Hatar pinsamma tystander och pratar innan jag hinner tänka. Jag får höra utav många att jag är mig själv och vågar bjuda på mig själv ganska mycket. När jag tänker efter själv är jag rätt barnslig ibland, har sån där kiss&bajs humor kan man säga - kommer nog aldrig växa upp helt, haha.

Jag känner att jag är en starkare person idag än vad jag var för några år sedan och det tackar jag för. Jag trivs med mig själv och det liv jag lever nu. Det enda som fattas är en egen lya, annars hade jag gärna stannat tiden här och nu.

Nåja, det får duga. Finns det nåt mer ni vill veta så kan ni ju slänga in en kommentar.