De senaste dagarna har verkligen gått upp och ner och allt har gått så himla snabbt.
I onsdagskväll kom samtalet som inte fick komma.
I torsdags fick vi det bekräftat, det var overkliget och man kunde inte förstå det. De som orkade och inte ville sitta ensamma åkte hem till martin och såg på film på kvällen.
I fredags kom hans föräldrar till skolan och pratade med oss. Alltså, så himla starkt gjort. Kunde inte förstå hur de klarade av det. De fick en iallafall att tänka på ett annat sätt, om allt det positiva. Han hade verkligen världens goaste föräldrar.
På kvällen hastigt och lustigt åkte vi ut till olycksplatsen, det var vackert!
På lördag var det minnesstund i Skedevy kyrka och vi åkte förbi olycksplatsen igen. Därefter åkte jag ut till Forssjö med några andra från klassen.
I söndags hände absolut ingenting under dagen, men på kvällen fick jag sms om att alla som ville kunde komma till skolan och titta på film.
Igår (måndag) träffade jag Helen, vi gick till minnesrummet och skrev i minnesboken, sen åkte vi till olycksplatsen tillsammans med några vänner. På kvällen samlades näst intill hela klassen hemma hos martin och kollade mer eller mindre på hockey.

Sedan olyckan har vi försökt träffat klassen varje dag, det känns som vi har kommit närmare varandra och det känns så himla skönt. Man vet att de ställer upp om man behöver hjälp eller tröst.
Ni är så jävla bra!
Och Fredrik finns med oss hela tiden, det vet jag. :)
<3