It's just my life.
Det är svårt att uttrycka sig ibland, men jag ska göra ett försök.
Hösten 2011 gick jag in till min arbetsledare med en klump i magen och tårar som tryckte på bakom ögonen. Jag sa att jag inte orkade, att något inte kändes bra och jag fick ta ledigt resten av veckan.
I en veckas tid gick jag runt i mjukiskläder, låg i sängen i ett stökigt rum, grät titt som tätt utan någon egentlig anledning. Min älskade mamma tog hand om mig, hon förstod och jag kände mig som ett litet barn som inte kunde klara mig själv.
Den senaste tiden hade många av mina vänner, familj och pojkvän, blivit mindre prioriterade. det fanns ingen ork eller tid att höra av sig eller umgås. Men just den här veckan gjorde vi ett försök i att bjuda hem min älskling på en mysig middag. Bakad potatis med en kräftröra skulle det bli, enkelt. Jag fick in potatisen i ugnen och sen kom den där känslan; en stor klump i magen, med känslan av att vilja kräkas. Pulsen gick upp och gråten satte sig i halsen. Jag minns att jag gungade fram å tillbaka på stolen, försökte andas och kände mig otroligt förvirrad, visste inte vart jag skulle ta vägen. Nu i efterhand har jag fattat att det var en ångestattack. Mamma gjorde klart middagen och kvällen blev mysig trots allt.
Man anade att allt handlade om stress och jag trodde att en veckas ledighet skulle hjälpa mot det. Men så lätt var det inte. Efter det gick jag en stund hos en kurator, men kände inte att det gav mig något. Så jag tänkte att jag skulle försöka lösa det själv. Bara om jag gjorde en del förändringar så skulle det bli bra och jag har läst så många bloggar, hemsidor, testat det ena och det andra knepet för att försöka få tillbaka min energi igen. Har dragit iväg på resor där allt känts toppen, resor utan ett enda krav och där släppte spänningarna i kroppen och jag kände att allt var toppen. Men så kom man tillbaka till verkligheten och allt började om igen.
Känslan är svår att förklara, man känner sig orkeslös - ändå kunde man inte slappna av, det jag tidigare tyckt om att göra var inte längre roligt och livsgnistan var som bortblåst.
Jag har valt att vara väldigt öppen om det här med mina allra närmaste, för att de ska ha förståelse för varför jag inte ringer eller varför jag inte alltid orkar.
Sms till mina närmaste vänner.
Till hösten 2014, så flyttade Sonny från Oslo för att studera hemma i Sverige. Det var jobbigt att helt plötsligt stå själv i en stor och tom lägenhet. Jag kände mig jävligt ensam och undrade hur fan jag skulle klara mig nu. Anledningen att jag inte följde med honom var för att jag kände att jag ville spara lite mer pengar och jag trivdes väldigt bra på jobbet. Dessutom tror jag att det är nyttigt i alla förhållanden att testa på sånt som kanske inte är den lättaste vägen. Vi behövde också få testa våra egna vingar och se hur det var att få leva och bo själva. Jag som alltid haft svårigheter att faktiskt göra saker själv skulle nu få klara allt på egen hand!
Nu började jag på ny kula, i ett nytt boende som jag delade tillsammans med en svensk tjej. Det var bara 25 minuters gångavstånd till jobbet, så jag gick varje dag. Hade fått ett vikariat genom jobbet och trivdes otroligt bra, fick massa tid ute och älskade att vara tillsammans med barnen.
Idag mår jag så himla bra, jag älskar livet och njuter varje dag. Så har jag känt i 3 månader nu, typ konstant. Hur kunde det plötsligt bli så? För det första får jag vardaglig motion varje dag, till och från jobbet och på jobbet, minst en timme är jag utomhus. Jag kan räkna på en hand under ett års tid hur många gånger jag känt mig stressad över jobbet.
I början på hösten låg jag ofta hemma i soffan efter jobbet och på helgerna, men har succesivt tagit mig ut på egen hand och gjort saker själv vilket har gjort mig starkare. I och med det så har jag hittat saker som jag blir glad av och som förgyller min vardag. Det känns som jag äntligen efter fyra år har hittat tillbaka till mig själv, till vem jag är och vad jag tycker om.
När jag fått klara mig själv har jag känt mig kravlös, det har bara varit jag och ingen annan. Och missförstå mig inte, Sonny har inte satt några krav på mig när vi bott ihop. Men för mig har jag hela tiden känt att jag vill vara en bra flickvän, en bra vän och en bra dotter, en bra människa för alla. Man försöker att finnas där trots att man kanske skulle börjat med att finnas där för en själv istället. Men när jag fått bo själv, utan någon, ingen vänskapskrets eller familj i närheten så har jag bara behövt tänka på mig själv och kunnat sätta mina behov först!
I en veckas tid gick jag runt i mjukiskläder, låg i sängen i ett stökigt rum, grät titt som tätt utan någon egentlig anledning. Min älskade mamma tog hand om mig, hon förstod och jag kände mig som ett litet barn som inte kunde klara mig själv.
Den senaste tiden hade många av mina vänner, familj och pojkvän, blivit mindre prioriterade. det fanns ingen ork eller tid att höra av sig eller umgås. Men just den här veckan gjorde vi ett försök i att bjuda hem min älskling på en mysig middag. Bakad potatis med en kräftröra skulle det bli, enkelt. Jag fick in potatisen i ugnen och sen kom den där känslan; en stor klump i magen, med känslan av att vilja kräkas. Pulsen gick upp och gråten satte sig i halsen. Jag minns att jag gungade fram å tillbaka på stolen, försökte andas och kände mig otroligt förvirrad, visste inte vart jag skulle ta vägen. Nu i efterhand har jag fattat att det var en ångestattack. Mamma gjorde klart middagen och kvällen blev mysig trots allt.
Man anade att allt handlade om stress och jag trodde att en veckas ledighet skulle hjälpa mot det. Men så lätt var det inte. Efter det gick jag en stund hos en kurator, men kände inte att det gav mig något. Så jag tänkte att jag skulle försöka lösa det själv. Bara om jag gjorde en del förändringar så skulle det bli bra och jag har läst så många bloggar, hemsidor, testat det ena och det andra knepet för att försöka få tillbaka min energi igen. Har dragit iväg på resor där allt känts toppen, resor utan ett enda krav och där släppte spänningarna i kroppen och jag kände att allt var toppen. Men så kom man tillbaka till verkligheten och allt började om igen.
Känslan är svår att förklara, man känner sig orkeslös - ändå kunde man inte slappna av, det jag tidigare tyckt om att göra var inte längre roligt och livsgnistan var som bortblåst.
Jag har valt att vara väldigt öppen om det här med mina allra närmaste, för att de ska ha förståelse för varför jag inte ringer eller varför jag inte alltid orkar.
Sms till mina närmaste vänner.
Jag säger inte att mitt liv de senaste åren har inneburit att jag legat hemma i sängen och varit deprimerad. Jag har haft väldigt fina stunder också, många! Men allt det här har ändå funnits i mitt liv och livet har verkligen gått upp och ner, med bra och dåliga perioder. Det är väl kanske tack vare de bra tiderna som man inte tappat hoppet om att det ska bli bra igen.
Till hösten 2014, så flyttade Sonny från Oslo för att studera hemma i Sverige. Det var jobbigt att helt plötsligt stå själv i en stor och tom lägenhet. Jag kände mig jävligt ensam och undrade hur fan jag skulle klara mig nu. Anledningen att jag inte följde med honom var för att jag kände att jag ville spara lite mer pengar och jag trivdes väldigt bra på jobbet. Dessutom tror jag att det är nyttigt i alla förhållanden att testa på sånt som kanske inte är den lättaste vägen. Vi behövde också få testa våra egna vingar och se hur det var att få leva och bo själva. Jag som alltid haft svårigheter att faktiskt göra saker själv skulle nu få klara allt på egen hand!
Nu började jag på ny kula, i ett nytt boende som jag delade tillsammans med en svensk tjej. Det var bara 25 minuters gångavstånd till jobbet, så jag gick varje dag. Hade fått ett vikariat genom jobbet och trivdes otroligt bra, fick massa tid ute och älskade att vara tillsammans med barnen.
Idag mår jag så himla bra, jag älskar livet och njuter varje dag. Så har jag känt i 3 månader nu, typ konstant. Hur kunde det plötsligt bli så? För det första får jag vardaglig motion varje dag, till och från jobbet och på jobbet, minst en timme är jag utomhus. Jag kan räkna på en hand under ett års tid hur många gånger jag känt mig stressad över jobbet.
I början på hösten låg jag ofta hemma i soffan efter jobbet och på helgerna, men har succesivt tagit mig ut på egen hand och gjort saker själv vilket har gjort mig starkare. I och med det så har jag hittat saker som jag blir glad av och som förgyller min vardag. Det känns som jag äntligen efter fyra år har hittat tillbaka till mig själv, till vem jag är och vad jag tycker om.
När jag fått klara mig själv har jag känt mig kravlös, det har bara varit jag och ingen annan. Och missförstå mig inte, Sonny har inte satt några krav på mig när vi bott ihop. Men för mig har jag hela tiden känt att jag vill vara en bra flickvän, en bra vän och en bra dotter, en bra människa för alla. Man försöker att finnas där trots att man kanske skulle börjat med att finnas där för en själv istället. Men när jag fått bo själv, utan någon, ingen vänskapskrets eller familj i närheten så har jag bara behövt tänka på mig själv och kunnat sätta mina behov först!
Jag vet inte om det här bara är en bra period jag har, för alla dagar kan ju såklart gå upp och ner. Men det som känns viktigt just nu är att jag ändrat mitt tankesätt och prioriteringar. Jag lyssnar på min kropp, vad jag vill och vad jag tycker känns rätt. Det kanske låter klyshigt, men man lever bara ett liv och det är alldeles för kort för att man ska må dåligt och inte göra sånt som man tycker om.
Det har varit tomt här länge på bloggen, men jag valde att lägga den åt sidan pga att jag helt enkelt inte ville fortsätta visa en sida som alltid mår bra, för så är inte fallet. Att jag nu väljer att skriva om det här är inte för att någon ska tycka synd om mig, men jag vill att folk ska få lite mer förståelse.
Jag är absolut inte ensam om det här, det finns så många som mår som jag gjort och som fortfarande slåss i en vardag med ångest, depressioner och stress. Det är tråkigt att man hamnar där och det är svårt att ta sig upp, men när man gjort det så är man otroligt mycket starkare än vad man någonsin varit!
Det har varit tomt här länge på bloggen, men jag valde att lägga den åt sidan pga att jag helt enkelt inte ville fortsätta visa en sida som alltid mår bra, för så är inte fallet. Att jag nu väljer att skriva om det här är inte för att någon ska tycka synd om mig, men jag vill att folk ska få lite mer förståelse.
Jag är absolut inte ensam om det här, det finns så många som mår som jag gjort och som fortfarande slåss i en vardag med ångest, depressioner och stress. Det är tråkigt att man hamnar där och det är svårt att ta sig upp, men när man gjort det så är man otroligt mycket starkare än vad man någonsin varit!
